ESS Göteborg "Glennduro"

"30 dagar mot SM i enduro 2018."
Hösten 2018 så fick jag verkligen ett kvitto på hur mental träning kan höja våra prestationer till oanade höjder, med fokus på mindfulness- och mindsetträning så skapade jag ett för mig overkligt resultat. 

Under mina förberedelser inför tävlingen så tränade jag mig själv i hur jag tänkte kring mig själv och mitt cyklande, hur jag kunde hantera med- och motgångar. Jag tränade mig i medveten närvaro vilket gjorde mig mycket, mycket mer fokuserad på exakt vad det var jag gjorde och vad som skedde under min träning.

Jag lärde mig att sakta ner träningen, att jobba med precision och iaktta mig själv så att jag kunde ändra på exakt de saker som behövde finjusteras i min träning. Det gjorde också att jag kunde göra ett extremt effektivt träningsupplägg där jag lät bli att bränna energi på sådant som jag faktiskt redan hade tillräcklig kapacitet för. 

Nästa steg i min egen utveckling var att utmana mig själv ännu mer mentalt. Nu var det dags att se om jag kunde minimera min träning av banorna till ett enda åk under tävlingshelgen. Skulle jag hitta allt om jag saktade ner, tränade mindre och med precision? 

Pollensäsongen pågår som allra mest och jag lider som många andra av att luften är full med "skräp". Jag har med åren lärt mig att minska ner på träningen och ansträngningen under denna del av säsongen. Då passade det alldeles utmärkt att prova en helt annan strategi under en tävlingshelg.

Jag hade aldrig tidigare cyklat i Göteborgsterrängen så jag bestämde mig för att redan på fredagen rulla runt lite i området för att få lite feeling för platsen (Lackarebäck i Mölndal).

Solen gassade och värmen var tryckande. Luften var tjock av damm och annat "skräp".  Mina luftrör svullnade igen och benen kändes som om dom hade somnat...Jag var nog den enda som verkligen såg fram emot helgens utlovade regntunga prognos...
Men kanske hade jag önskat för mycket! Jag önskade regn på banor i en terräng som var utmanande även i torrt underlag.

Peppad av höstens framgångar så hade ny planer växt fram under vintern. Nu var det dags att utmana mig själv ytterligare och samtidigt samla in nya erfarenheter. Tre tävlingar totalt inom enduro hade jag hunnit med och jag hade lärt mig mer om mig själv och om cykling än under mina 30 år bakom styret, det är enklare att bli snabb om man är smartare.

Träna på att tävla, det var helgens mål.
Planen var glasklar och mina uppgifter var görbara och enkla. Kanske var de för enkla?! 
Men vet ni vad? Det kan man aldrig veta på förhand...och jag var beredd att testa.

Planen var att göra tvärt om mot vad jag brukar göra... jag brukar träna i för hög fart och det brukar bli alldeles för många träningsåk.
Denna gång skulle jag köra igenom alla sträckor långsammare och mer noggrant än jag tidigare gjort.

Med ett skönt flyt så gled jag igenom branter, dropp och "rockgardens" i ett för mig lagom tempo.
En och en halv timme senare så hade jag kört igenom alla sträckorna. Väl tillbaka i bilen så laddade jag över filmerna från sträckorna och över en kopp kaffe och några chokladbollar så var det dags för filmtajm. Under tiden så drog regnet in och oron bland deltagarna växte.
Jag hörde diskussioner till höger och vänster som handlade om utmanande hinder, rädslor och däckval mm. För att slippa lyssna så stoppade jag lite mer peppande musik i öronen och fortsatte att memorera banorna.

I takt med att regnet ökade så rullade fler och fler ut för att "känna" på underlaget en gång till...Var det så halt som alla sa eller? Själv så finjusterade jag hojen och chillade på parkeringen tillsammans med alla andra sköna enduroåkare.

Söndag morgon och vindrutetorkarna fick jobba på vägen mot förarmötet.
Skulle planen funka? Jag hade ju bara tränat på snustorra sträckor och nu var det allt annat än torrt. Efter en lång morgon var väntan över och det var dags att svida om.
Lite osäker på klädseln var jag men det slutade med att jag körde i shorts och kortärmat. Andra hade regnjacka och byxor...Det visade sig ganska snabbt att vissa var tvungna att ta av sig sina "chipspåsar".

På väg upp till start så var det många som var det många som pratade om över hur halt och jävligt det var på sträcka ett! Normalt så hade jag freakat ur och blivit sjukt nervös över att jag inte ens hade cyklat sträckorna i blött tillstånd.
Men jag litade på min setup och jag hade ju en plan. Min fokuspunkt var att titta där jag ville åka och hålla mig till min "mentala bild". Under dessa extrema förhållanden så gäller det att våga lita på till sin egen förmåga samt göra det som du kan.

Efter tre sträckor så hade jag klarat uppgiften galant! Det värsta var att försöka hantera adrenalinpåslaget efter målgången på sträckorna. För närmre att vurpa utan att vurpa har jag aldrig varit och jag är helt säker på att jag aldrig kommer vara det heller! Jag fick otroligt stöd från publiken! Det var publikfrieri på högsta nivå.

Efter femte sträckan hade jag fortfarande lyckats hålla mig på hjulen. Nu var det dom två sträckorna kvar som det snackades mest om, Dödsbranten på sträcka 6 och rock graveyards på sträcka 7 låg nu framför mig. 

Samtidigt på vägen upp till start på sträcka 6 så växte känslan av att detta kanske skulle räcka till ett riktigt bra resultat. Min mindfulnessträning har hjälpt mig att släppa tankarna, och jag tog tillbaka fokuset på banan. Fokus på det som jag kunde göra skapade ett större självförtroende.
Vid starten så möttes jag av cigarettrök! Skogen var fylld med danskar...och för vissa så var röksuget starkt och längtan efter en kall öl större än cykelsuget.

Sträcka 6 hade en enligt vissa en livsfarlig brant, Jag lyckades sladda ner för själva dödsbranten och nästa fokus var att göra en klockren utgång genom en hal och utmanade kurva som ledde oss ut på tramppartiet. 

Men skulle jag våga hålla linjen som jag hade sett ut på träningen? Jag vågade och jag fick med mig bra med fart upp i backen. 

"Yes!" tänkte jag samtidigt som blysmaken ökade i munnen, men "It anin´t over until the fat lady sings!".
Och det skulle visa sig att det var jag som skulle få sjunga...Tre svängar från mål så gör jag dagens enda misstag. Styret fastnar och det tar tvärstopp mot ett träd och i samma ögonblick så skickar jag skrevet rakt i bakkanten på sadeln.
Jag lyckas hålla mig på hjulen och rulla de tre sista svängarna mot målet, väl i mål så sjunger jag ut alla känslor ståendes på alla fyra. 

Tur i oturen och trots misstaget så delade jag snabbaste tiden för sträckan i min klass!

Sträcka 7, sista sträckan, och ännu mer sköna danskar vid starten. Johan och Mattias hade lovat att stå på sträckan och heja. Jag var taggad och samtidigt lite mer än nervös. 

"Håll vänster om du ska köra branten." sade killen vid starten. Sagt och gjort.
Jag gjorde som han sagt och än en gång gick publiken bananas när jag körde "fot out" och samtidigt manövrerade mig genom stenbumlingar stora som gravstenar.
Nu var det bara sista branten kvar...Det förväntade jublet från polarna uteblev. Dom stod tydligen fortfarande kvar i kalsongerna vid bilen...så jag passade på att jubla åt min egen insats ner genom sista branten. Jävligt skönt men sjukt osvenskt! 

Sladdade in på grusplanen och mötte målkillarna med det största smilet för dagen.

Jag hade mött en terräng och ett underlag som jag aldrig tidigare kört. Samtidigt så hade jag lyckats hålla mitt fokus på rätt saker och medvetet betat av uppgifterna. Min mindfulness- och mindsetträning hade gett ännu ett resultat! Jag följde min plan - träna mindre, träna långsammare och med mer precision, och den funkade!
Den hjälpte mig att hålla fokus, använda min energi i lagom mängd och vid rätt tillfälle och den hjälpte mig till ett ännu bättre flow!

Varför funkar det att träna mindre, träna långsammare och med mer precision och få bättre resultat?
Det får ni reda på i ett annat blogginlägg!
Undra vad jag skall hitta på till nästa tävling i Sölvesborg?
Tack till ESS och Göteborgs stigcyklister för grymma banor!

See ya later!