ESS Östersund

Ett år har gått sedan jag för första gången stod på toppen av Östberget för att starta min allra första endurotävling. Nu var jag tillbaka på samma plats och det är en helt annan "gubbe" som står där och blickar ut över Jämtlandsfjällen och gör sig redo för att droppa in på sträcka 1.

Några av deltagarna vid tävlingen i Östersund skulle nog säga att man behöver vara modig för att våga kasta sig ner för Österbergets branter.
Förra året var jag rädd på riktigt!
Idag är jag mycket modigare!
Men inte på det sättet som du kanske tror...
Idag så vågar jag misslyckas, vara nybörjare och jag vågar säga att jag vill vinna!
Något som jag aldrig tidigare vågat.

Ni som följt mig vet att jag har stått på pallen i de två första tävlingarna under 2019.
När jag denna gång styrde Cittran norrut mot Jämtland var det som totalledare i endurocupen. Skulle gubben palla för trycket och förväntningarna? Vänta nu! Vems förväntningar pratar han om?

Förväntningar, föreställningar och jämförelse är våra absolut största fiender när det kommer till att skapa de resultat vi vill ha!
Dessa "fiender" kommer att göra det otroligt svårt för dig att lyckas, jag lovar!

Jag har hittat ett sätt och jag har tränat mitt mindset för att klara av dessa "fiender". Det är en stor del av min förändring och en stor del av min framgång.
Jag hade bestämt mig för att testa en ny däckkombination den här helgen. Smart eller inte? Det skulle visa sig.
På vägen upp under fredagen så stannade jag till i Gesunda för att testa de nya grejorna och vad händer där?
Jo, jag kör omkull i ett av de snabbaste partierna i Magic Carpet. Fuck!
Bakhjulet bara släppte! Skönt att jag hade höftskydd och armbågsskydd för det hade nog smakat värre utan dessa.
Men vad var det som hände?
Jag skulle ha undersökt vad det var som verkligen hände, för nu började mitt undermedvetna noja om att jag hade valt fel bakdäck.

Det positiva och det vi lärt oss som vi tar med oss från vårt görande är det som verkligen bygger trygghet och självförtroende. Det är det jag skriver upp i min "Vinnarbok".

Fredag kväll
Det var något som skavde inom mig. Något surrade och jag var nervös.
Vad var det och hur skulle jag hantera det?

Jag brottades med olika omedvetna och begränsande tankar och denna gång så provade jag mental omkoppling. Med hjälp av min käre bror och eget arbete så var tankarna och det som oroade borta. Kanske skulle det även ha funkat med ett annat bakdäck. Who know´s :-).
Som vanligt så lovade prognosen regn på tävlingsdagen och träningen skulle vara en solskenshistoria.
Shit, Östberget är brant! Banorna går mycket på skrå och rötterna ligger i fel riktning. Inga konstigheter när det är torrt, men i regn!
Hade jag en setup som skulle funka?
Låt oss testa banorna först...
Träningsdagen
Som vanligt så körde jag igenom sträckorna en efter en så rent som möjligt utan stopp.
Rond 2? Ja jag körde faktiskt sträckorna två gånger till skillnad från de första tävlingarna där jag bara körde sträckorna en gång. Bättre eller sämre? Jag har en teori om hur detta kan vara till både fördel och nackdel, men mer om det i ett annat inlägg.

Banbyggarna hade gjort ett grymt jobb med att skapa nya kombinationer och förbättringar på sträckorna. De var sjukt roliga och grymt utmanande!

Tävlingsdagen
Började lite tidigare än vanligt då jag fick lov att åka tidigt för att inhandla tutti frutti samt besöka tävlingskansliet för att dubbelkolla mitt chipnummer än en gång.
Med rätt chipnummer och tutti frutti i fickorna så rullade vi iväg från Surfbukten.
Planen var glasklar, jag ville hinna köra sträcka 4 innan regnet. Samma tanke hade även en av min konkurrenter - Fredrik Zander. Fredrik och jag satte iväg i ett högre tempo än övriga. Skulle detta bära eller brista?
Tja, det skulle visa sig. När jag rundade "krönet" på väg mot starten av sträcka 1 såg vi regnet över Oviksfjällen och det var bara en tidsfråga innan det var över oss.
Banorna på Östberget är väldigt svängiga så det gäller att snabbt komma in rytmen, något som jag har haft svårt att göra speciellt på första sträckan. Jag har ändrat lite på mina förberedelser och de verkade funka, jag upplevde åket som lite "stökigt" även om underlaget var jämt och fint, trots min upplevelse så gjorde jag en riktigt bar första sträcka.
Mot nästa sträcka.
På transporten upp mot sträcka 3 så skulle vi släpa hojarna upp i Gustavbergsbackens brant och det var en lite jobbigare historia, inom mig så tänkte jag att nu har jag chansen att få ett försprång emot Fredrik...vid starten träffade jag en bekant och jag fick gå före kön i starten. Med tjejerna efter mig så kommer jag att få ett fritt åk och Fredrik skulle med största sannolikhet bli hindrad av någon av dem.
Men den "nya gubben" jobbar idag lite annorlunda och jag bjöd in Fredrik i matchen genom att låta honom åka efter mig. Detta race skulle avgöras man mot man;-). Det är allt för många på tävlingar som missunnar andra medvetet och omedvetet och det kostar mer än det smakar.

Sträcka 5
Här mötte vi regnet. Vid sista svängen gjorde jag min första vurpa för säsongen.
Från platsen där jag låg på rygg i lervällingen till målet var det bara några meter. Påhejad av Freddan så sprang jag över mållinjen.

Sträcka 6
Den sträcka som dom flesta fasade över. Brant, stenig och så den beryktade "rotmattan". Sträckan skulle visa sig vara en utmaning och vurporna var många. Men det var nog inte branten som var värst utan de sista off camber-svängarna på slät blöt jord som skulle visa sig vara mycket svårare än vad dom flesta förväntat sig.

Stabilt tar jag mig igenom den beryktade sträckan, utan större misstag, även om det på vissa ställen var några close calls och lite one fot out!
Sträcka 7
Om vi visste det vi inte visste om denna sträcka så skulle nog de flesta varit lite mer sammanbitna i startkön...
Nu var stämningen på topp trots att regnet vräkte ner.
Denna sträcka hade många utmanade partier som gick på skrå. Rötterna var många och som vanligt gick de i fel riktning. Mina fokuspunkter visade sig var de rätta och äntligen kändes det som jag körde med större självförtroende och jag vågade trycka fast hojen där jag ville.
Det självförtroende skulle jag verkligen behöva bara 100 meter senare Med knappt styrfart rullade jag upp över krönet. Det var bara några meter kvar av tävlingen men bakom krönet så upplevdes åkningen som om det gick i slowmotion.
På baksidan av krönet så väntade en överraskning deluxe!
Underlaget påminde om smält choklad och geggan kletade igen allt!
Hojen skenade ner för branten mot en 90 graders sväng och jag såg för en millisekund hur jag träffade den lilla planka som fanns som stöd för jorden och hur jag fortsatte flygandes över styret ner i ravinen. 

I sista sekunden
För att undvika min hjärnas värsta senario så tittade jag snabbt åt vänster och kroppen följde efter. Puuh!
Jag ormade mig ner för banan som gick vidare genom något som mest påminde om en tät djungel under regnperioden.
Sista hindret för dagen skulle vara en djup ravin med ett step up-hopp. Nerför branten och väl i botten så var känslan i bakvagnen att bakhjulet var på väg att ramla av!

Till publikens jubel och mitt eget så lyckas jag hålla ihop allt ända över hoppet och till sista svängen där jag tar det säkra för det osäkra och använder båda fötterna som stödhjul för att ta mig ända in över mållinjen.
Väl i mål så var vi alla otroligt uppspelta över vad vi just hade upplevt. Vi var täckta av gegga och däcken såg ut att vara täckta av smälta chokladkakor!
Senare såg vi klipp på Insta som visade hur åkare föll som furor i sista ravinen och hur de åkte kana i geggan både med och utan cykel.
Jag lämnade in mina chip och åkte till bilen för att försöka få av kläderna som satt som gladpack på kroppen.
Det enda som hägrade nu var mat och en kaffe på konditoriet Tages.

Resultatet
Shit! Jag gjorde det igen!
Än en gång så fungerade min metod och min plan. Det är ingen slump längre.
Det finns alltså ett sätt att skapa det resultat vi vill ha.
Ett sätt som skapar trygghet, självförtroende och exakt det vi vill ha!

Hej då lotteri, nervositet och Östersund för denna gång.
Det går bra nu!
Med skön musik i lurarna och solsken vid horisonten styrde jag Cittran mot Dalarna.

SM i Gesunda nästa tävling på tur, hoppas att vi ses då!