Hinder och super powers

Jag stod där vid bilen och kände mig så sjukt jävla dum! Hur f-n kan man vara 47 år och inte ens våga sätta dit ett cykelställ och en cykel!? 

Det här säger en hel del om mig.
Mitt absolut största hinder och utmaning i livet är att jag inte litar på mig själv. Till vilken grad hade jag faktiskt inte fattat tills för exakt en vecka sen! 

Vi hade precis kommit hem från Eksjö där vi haft kurs för en gäng ledare i ECK. Efter en lång resa hem på måndagen bestämde Johan sig för att han ville ut och cykla av sig med kompisar i rejält eländig terräng där det fanns noll chans för mig att hänga med. Och för övrigt ska nämnas att jag cyklar på en helt annan nivå än Johan så när vi är ute så får han ha sköldpaddsväxeln i och klä sig som om han var i Antarktis. Han ville helt enkelt ha lite riktig cykling. 

Johan är min arbetskompis, min vän, min man, min cykelkompis och ja, helt enkelt: det är med Johan jag hänger. Jämnt.
Det är jättelätt att gömma sitt största hinder för sig själv och andra när man hänger med någon som kan typ allt.

I februari/mars i år var faktiskt första gången jag vågade cykla själv!
Johan var i Göteborg och utbildade sig till massör. Jag ville cykla, men hur tusan skulle jag göra nu då? Min cykelkompis, min trygghet var inte här.

Jo, men jag hittade en ny cykelkompis! Jag blev upphämtad och saken var biff. Det gick ju finfint, men så kom vi till det här partiet som är rätt najs på stigen, men som min nya cykelkompis vid tillfället inte ville åka.

Jag lät bli och vi rullade vidare. Men snart kom frågan:
"Ska du inte åka där själv då?"Jag fick hicka! På en gång.
"Va? Nä! Jag vill inte åka själv!"
"Jo, men varför inte? Jag väntar där nere när du kommer ut vid vägen igen." svarade han.Alltså, där stod vi på vägen och jag kände suget efter att testa. Att våga. Att göra det heeeeelt själv.

Skulle jag våga? Till min egen förvåning hör jag hur jag säger: "Jo, men vet du! Jag åker! Vi ses därnere då."

Jag började cykla uppför stigen med snabbt brantare lutning. Andan i halsen och händerna hårt om styret.
Orimliga tankar om olyckor virvlade runt i huvudet. Jag kom ihåg tipset om Barbamagen, en av de absolut bästa grejerna Johan har sagt till mig.Jag började iaktta mig själv och märkte hur spänd jag var och hur ytlig min andning var. Vad var det värsta som kunde hända?
Jo, att det tog stopp! Jag har dropper post och den vet jag precis hur jag ska använda så att få stopp i en uppförsbacke är inga större problem.

Jag släppte ut magen, drog in luften så djupt jag bara kunde, sänkte axlarna och slappnade av.
Genast blev det lugnare på cykeln. När det började branta på rejält stannade jag och gick.
Uppe på toppen kände jag hur lyckoruset spred sig i kroppen!
Jag hade cyklat upp själv utan sällskap och jag hade vågat lita på mig själv och mina egna beslut!
Wow! Vilken frihetskänsla! 

Nu väntade en lång, härlig, flowig nedförsslinga!
Med dropper posten i lägsta läget fällde jag i höften, tryckte ner hälarna och lät cykeln flyta fram över snön. Jag skrek på vägen ner! Detta var glädjetjut från djupet av min själ!

Så sjukt najs feeling att känna att man gör det helt själv! Tryggheten fanns i mig. Jag var hög som ett hus hela dagen, och dagen efter tror jag!

Jag vågade senare åka själv med Cittran, där jag kan packa in hojen i bilen, och cykla helt själv, en hel stig, och det var magiskt!

Men nu stod jag alltså här på parkeringen utanför vår lägenhetslänga och tvekade. Jag hade lyckats överkomma alla ursäkter för att ens ta mig till bilen.
Det kändes som ett Mount Everest för mig att bestiga.
Det kändes som att båda tummarna satt stenhårt fast mitt i händerna och kroppen kändes lika smidig som ett kylskåp.
Och som grädde på moset började jag snacka högt med mig själv som för att resonera med någon klokare än jag...Skulle jag nu våga sätta dit stället och cykeln och köra iväg till stigen?
Jag bestämde mig för att våga, men jag bestämde mig för att köra till närmsta stig istället för till en stig en halvtimmas färd hemifrån, på tungt trafikerad väg.

Jag krånglade som tusan med att få dit hojen och jag använde dom längsta spännbanden jag hittade och surrade runt dom på alla möjliga och omöjliga sätt.
Själv lyckades jag nog hitta alla märkliga yogapositioner med kroppen som är möjligt...
Svetten rann och jag tänkte: "Nu står väl grannarna och kikar på spektaklet tänker: "Nä, nu har kärringen blivit tokig! Vad håller hon på med??"" 

Cykeln satt så småningom på bilen och jag i bilen.
Iväg mot stigen då.
På vägen var jag tvungen att stanna för att dubbelkolla att allt satt fast. Jo då, det verkade sitta bra.
Men jag vågade inte åka ut på stora vägen. Jag valde 50-sträckan så långt jag kunde.
Jag kom fram utan problem och stolt som en tupp klev jag ut ur bilen och det kändes som jag hade växt åtskilliga centimetrar. 

Fan, jag hade gjort det!
Jag spände loss hojen och cyklade iväg med världens bredaste smajl i nyllet.
Till råga på allt passade jag på att vara sjukt närvarande i cyklingen och lärde mig en massa på stigen.
Jag var som en kalv på grönbete. Det är alltså såhär det känns att lita på sig själv och sin egen förmåga!
Jag skriver det igen: Vilken frihetskänsla! Wow!Den här dagen är en milstolpe i mitt liv.

Jag fattade verkligen hur fast jag suttit och hur mycket det här med att jag inte litar på mig själv har hindrat mig, i stort och i smått!
Men nu vet jag hur jag kan göra!
Små steg, andas och det är verkligen, verkligen helt okej att vara nybörjare som vuxen.
Även inom sånt som man kanske ska kunna eller i sånt som man har hållit på med ett himla bra tag och tror sig kunna. 

En av mina super powers är att jag vågar vara nybörjare och down right ärlig, som 47-åring. Jag vågar se mina hinder och mina osäkerheter i livet.
Och jag vågar berätta om det och hur jag hjälper mig själv att våga.

Jag talar om sånt, som fasen kanske t o m är för pinsamma för att ens nämna. Jag menar vem tusan har ens problem med att sätta dit ett cykelställ?

Vem tänker på alla "pinsamma" situationer som kan uppstå om man inte spänt fast hojen på rätt sätt och som då tvekar för att ens sätta dit det där jäkla cykelstället. För "Tänk om hojen eller cykelstället far av? Meeeeeeen, guuuuuud va pinsamt, och hemskt!, det skulle var om hojen skulle fara in i en bakomvarande bil och det skedde en olycka!" ja osv.

Jo, men jag gör det och jag är säkert inte ensam.
Jag vet att det här bottnar i att jag faktiskt inte litar på mig själv och min egen förmåga.
Det yttrar sig väldigt starkt i sådana här situationer. När det gäller sånt man kanske borde kunna och som jag dessutom ska göra när andra kan se på...

Någon som känner igen sig?

Vi har alla våra rädslor, osäkerheter och hinder. I olika delar av livet och olika situationer. Jag är definitivt osäker, men en sak är jag säker på och det är att genom att använda mina super powers, som t ex att våga vara nybörjare och våga prova, fast det är sjuuuuuukt obekvämt, så kommer jag alltid att lära mig mer och växa. 
Och är det något jag vill i livet så är det att växa, att känna ännu mer tillit till mig själv och min egen förmåga och att känna mig ännu mer kompetent.
Jag vill våga och jag vill lära mig. Jag vill vara öppen för förändring. 

Jag väljer att våga se mina hinder, men också mina styrkor och jag väljer att växa. Och jag gör det med min cykel. Jag älskar det!