Vi drog till fjälls!

Det var vår första familjecykelsemester.
En minisemester som tog oss till Idre och Lofsdalen.

Vart åker en och cyklar med hela familjen där motivationen och nivån på cyklingen varierar från "jag vill bara ha vacker utsikt" till "jag vill cykla nerför fort och länge"? Och där nivån på cyklingen är från nybörjare till avancerad åkare??
Låter nästan som en omöjlig uppgift...Det visade sig vara lättare än vi trott!

Idre
Idre var knökfullt och vackert!
Vi var många som ville njuta av den vackra fjällmiljön Idre har att visa upp och vistas i.
Och äta av...
Renarna älskade det och vistades uppe på den bevarade snön som låg under kyldukar eller tuggade käk bland cyklister och vandrare.
Precis som vi så hade många andra familjer hittat hit för att kunna cykla och ha kul ihop. Vi hade en bra dag där med svängar, berms, hopp och dropp i banor som passar både nybörjare och avancerade åkare.

Jag som är relativt grön på MTB fixade att cykla ner för Down hill-banan Ner ska du (Blå).
Det var många svängar, en del tighta och en del kom tätt inpå varandra.
På slutet blev banan mer avancerad då det blev fler velodromkurvor, "gupp" och till sist gick den ihop med röda banan och då blev det tricky!
En rejäl uppförsbacke med en efterföljande brant nerförsbacke, om än kort, rakt in i en tvär, ganska brant sväng.
Det var jag inte helt beredd på första gången så då hickade jag upp hjärtat i halsgropen. Som tur är är jag en eftertänksam cyklist så farten var relativt låg så jag kunde styra mig igenom kurvan och andas ut efter sista.
Killarna åkte den röda ner. Det som är kul är att den blå och röda Down hill-banan går bredvid varandra och en kan stanna och ta en paus ihop och njuta av utsikten och snacka lite innan en fortsätter ner.
Jag gillar utförs i lagom doser och jag gillar utsikt och vacker miljö. Killarna gillar fart, hopp och dropp och nerförs. Vi fick alla det vi ville ha och jag kan säga att Idre är en bra familjedestination för cykelsemester.
Teknikområdet var ganska litet och trångt, med tanke på hur många vi var där, och kanske är det inte dimensionerat för så många cyklister på en gång. Men det här med Corona har ju gjort sitt för Sverigesemestrandet.

Vacker fjällmiljö och spännande Down hill-banor som passar både relativa nybörjare och mer avancerade åkare.
Början på den blå banan Ner ska du är ganska lätt. Men se till att anpassa farten efter din åkförmåga!
Ibland blir underlaget lite läskigt, rullgrus till exempel i Velodromkurvorna.
Skönt om en då åtminstone kan placera framhjulet rätt.

Lofsdalen

Dagen efter Idre styrde vi kosan mot Lofsdalen och deras Bike park.
Ett mysigt litet ställe. Bike parken erbjuder Down hill, men när vi pratade med personalen så fanns det just bara en led som skulle passa oss. En grön som heter Fjälleden.
Här gällde full face och heldämpad cykel. Vi hade inte något av det och hyra för en led kändes mest som att slänga pengarna i (Lofs)sjön.
Vi blev upplysta om att vi kunde hitta en relativt nyanlagd stig på andra sidan sjön som vi kunde testa.
En blå stig på runt milen som skulle ta oss upp och ner för fjället med fin utsikt på toppen.
Vi kikade på beskrivningen på Trailforks och det verkade som det var ungefär 50/50 uppförs och nerförs.
En del brantare partier och lite tekniska utmaningar. Det här skulle nog kunna vara en stig som passade alla i sällskapet!
Vi packade in oss i lilla, stora Cittran igen och åkte iväg till södra sidan av Lofssjön.

Första fjällturen och vilken tur sen!

Tur på flera sätt! Otroligt vacker miljö både på vägen upp och när vi väl var uppe på fjället. Turen i sig var väldigt varierande! Från lätt till "Oooooooh! Det här var nästan lite för spännande....". Och tur med vädret! Regnmolnen låg tunga på andra sidan fjället och hotade med att flytta över till vår sida. Men regnet hann ikapp oss först när vi väl satt i bilen på vägen hem.

Nybörjarperspektivet

Det här med leder och markeringar är ett kapitel för sig och jag skriver den här beskrivningen utifrån mitt nybörjarperspektiv.
Hur en upplever och beskriver en stig beror ju på vem en är som cyklist.
För att du ska få en bild över vad jag tycker är utmaningar och som får mitt hjärta att banka lite hårdare så tänkte jag beskriva lite miljöer och hinder för dig. 

Jag tycker att rotmattor kan vara utmanande.

Smala stigar med gräs eller mossa vid sidorna som kan gömma stenar, stubbar och höga kanter som en kan slå i är också läbbigt tycker jag.

Det kan bli lite väl spännande när det blir ordentligt brant utför.
Smala spänger med luft under är definitivt en utmaning mentalt.
En herrejösses massa stenar i olika storlek och form på stigen blir svårt för mig då jag ofta inte förstår alls vart jag ska sätta framhjulet och styrfarten sjunker så det helt plötsligt faktiskt bara tar stopp och det i sig är läbbigt.
Tvära och tighta svängar är också klurigt och rullgrus är definitivt ingen favorit.
Nu vet du lite vad jag tycker är utmaningar och som sätter igång blodpumpen. 

Stenrutsleden
Stigen är blåmarkerad men Lofsdalen skriver själva att den bitvis är rejält utmanade och att en bör cykla försiktigt. https://www.lofsdalen.com/sv/stenrutsleden-mtb.
Jag kan bara hålla med.
Den är verkligen rejält utmanande på sina ställen och det kan man räkna med efter Våffelstugan.

Stigen började ganska platt in i den fina tallskogen och jag rullade lätt över lite rötter och stenar på den breda stigen.
Vi hade sol och lite vind den här dagen och en kunde känna lukten av den solvarma marken och Porsens härliga fjälldoft kom insvepandes från myren.
Det lutade svagt uppför, stigen slingrade sig mjukt fram genom den glesa skogen och vi passade på att stanna och kika på utsikten mot fjället. Att stanna och bara njuta av miljön är ett nöje i sig!

Skogen tätnade och strax innan det brantade på uppför kom ett parti som definitivt erbjöd lite klurigheter.
Stigen blev rätt stökig.
Sten och rötter blandat med myrkladdigt underlag. Direkt efter en hel del större rötter och stenar skulle en upp på en spång.
Vi tog oss alla igenom partiet på olika sätt. Här blev det lite för svårt för mig.
För mycket stenar i olika storlek, blandat med rötter och den sumpiga marken gjorde mig osäker så jag stannade och gick över brötet.
Alla spängar är breda på den här stigen.
Tre plankor i bredd så en har rejäl vingelmån. En kan till och med kliva på cykeln här så det var precis vad jag gjorde. 

Här finns risken att yngre nybörjare tappar sugen på att fortsätta.
Ett hett tips till föräldrar är att faktiskt cykla stigen själva först för att få en förståelse för stigen och alla utmaningar INNAN de yngre följer med ut...
Vi cyklade vidare över en något stenigare stig som började luta på lite mer och snart var vi framme vid ett vägskäl där stigen delades upp i två. En som gick rakt fram som markeras som vandringsled och en som svängde av åt höger, Stenrutsleden för cykel.

Nu började en härlig serpentinstig som tog oss upp för fjällsidans branta terräng. Genom luftig fjällbjörksskog och skön jordig mark att cykla på.
Inga klurigheter här, bara vacker natur att supa in. Det går bra att stanna på sina ställen och pusta ut lite om en behöver det.
Vår fjortonåring, som mest är inne på utförsåkning, gjorde ett fantastiskt jobb att ta sig uppför.
Belöningen kom längre fram för honom och det var det som verkligen gjorde det värt för honom att stå ut med klättringen uppför.
Jag lovar att det är värt det och det gör han med!

Första belöningen efter den här rejäla klättringen var utsikten! Helt underbar vy över fjällen! Och lite blåsigare också. Skönt efter den svettiga uppförsturen.
Den andra belöningen och en rolig överraskning, var den fina pumptrackbanan som låg längs med stigen uppe på platten!

Vår fjortonåring blev eld och lågor och tyckte att han hamnat i himmelriket! Så väl värt att cykla upp hit.
Jag själv njöt av utsikten och tog tillfället i akt att, efter att ha testat pumptracken jag med, vila lite och bara andas in den härliga fjälluften.
Johan hade skoj på pumptracken och utmanade sig med att köra den med en hand och Go Pro-kameran i den andra.

Vi fortsatte över fjället och den härliga stigen som erbjöd otrolig fjällvärldskänsla, utsikt och spänger. Mycket spänger, där farten ökade och leendet blev bredare och bredare. Skönt att bara få rulla också.
Snart började stigen luta smått utförs och svänga på lite mer. Vi närmade oss fjällbjörksskogen och stigen blev allteftersom lite stenigare.
Så småningom fick vi syn på Våffelstugan. Stigen ner till stugan var fartig och stenig. Jag höll mer i bromsen än vad fjortonåringen och mannen gjorde, men vi hade lika kul ner.
Här kom den tredje belöningen, frasiga våfflor med hjortronsylt och grädde. Mums! tyckte vi alla. Enligt tonåringen var det den bästa våffla han någonsin ätit.
Ett extra plus var att våfflorna gick att få glutenfria! 

Efter en skön paus med våfflor, Trocadero och cykelsnack med andra fjällglada gäster gav vi oss iväg med cyklarna nerför fjället. Den fjärde belöningen för vår tonåring. Han var fett nöjd med att äntligen få rulla utförs.
Att det skulle bli så klurigt på en gång var jag inte helt förberedd på.
Jag var i våffelhimlen och mer redo för en slät stig med lagom lut. Börja lite lugnt liksom.
Istället fick jag direkt skärpa till sinnena och ha fullt fokus på cyklingen.
Det gick rejält utför direkt från stugan och det var en herrejösses massa sten i alla format på stigen.
Efter en 150 meter ungefär så lättade det och jag kunde pusta ut.
Då hade jag i alla fall vaknat och snappat ut från våffelhimlen kan jag säga!

Efter det här följde en stig som bjöd på både "Åhhh, vad härligt! Åh så fint det är här! Jihoooooo! Här var det kul!" och "Oj, oj, oj! Waaaaaaa! Nä, vänta lite! Oooops det här var svårt!".
Det svängde både mjukt, tvärt, brant och mindre brant. Det gick fort utför på sina ställen, om en inte såg upp och bromsade i tid.
Och det kunde bli en snabb sväng direkt före en brant som direkt på platten gick över i en spång - puh! Här fick jag vara på alerten och jag utmanades definitivt både tekniskt och mentalt.
För de mer avancerade åkarna i sällskapet, dvs fjortonåringen och karln så erbjöd det här fantastiskt rolig åkning där de kunde träna på sina skills och jobba med fart ut ur svängarna och rulla på lite fortare utför.
En del rötter och stenar gjorde det lite tricky på sina ställen för både mig och den yngre förmågan.
Myrmarkskladd i en tvär sväng in på en spång tvingade mig att hoppa av och gå. Det var alldeles för svårt för mig.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun och våga både sakta ner och ibland trampa till och ta fart för att komma över något hinder.

Emellan klurigheterna erbjöds det många och långa, breda spänger över vacker myrmark. Så skönt att bara kunna rulla utan ansträngning och bara njuta av miljön.
Ju närmre vi kom slutet av stigen desto lättare cykling. Det började likna första etappen av stigen. Skön jordig mark att cykla på, utan alltför mycket rötter eller stenar och den flödade genom fantastiskt vacker och gles tallskog. Jag höjde sadelstolpen och rullade nöjd sista biten av stigen tillbaka till bilen.

Sammanfattningsvis vill jag beskriva den här stigen som en bra mix av uppförs och nerförs. Fantastiskt vacker fjällnatur. Lätt till svår cykling.
Alla kan utmanas här och alla får något de tycker är kul. Och alla får också något de tycker är mindre kul.
En stig för alla i vår familj! Vi var överens om att det här var ett riktigt kul och bra äventyr för hela familjen.
Vår första riktiga familjecykelsemeter. Och vår första riktiga fjällcykeltur. Som verkligen var tur på alla sätt!
Vi har spelat in en härlig film från Stenrutsleden. Här kan du kika på den och kanske bli inspirerad till att cykla i fjällen du med!
https://www.youtube.com/watch?v=FmFFPSjBn8o&t=1s